DIALEKT |
NYNORSK |
FORKLARING |
LYD |
A (side 2) |
|
|
|
|
|
|
|
alung m. |
alun |
1) alunskifer, 2) plantefarge |
|
alvænævvær f. |
alvenever |
eit slag mose (lav) som veks på gamal rogn. Vart nytta som åtgjerd mot «gust»
(trote-sjuke, rosen), som dei i gamle dagar trudde var påtrolla. |
|
alæinæ |
åleine |
einsam, åleine |
|
a-læine, a-læin |
annleis |
avstytting for «arælæine»: annleis, på ein annan måte |
|
a-læisse |
annleis |
avstytting for «arælæisse»: annleis |
|
ambø f. |
ambod |
arbeidsreiskap, handreiskap, t.d. «slåttæambø» |
|
ambøstyre n. |
ambodstyre |
arbeidsutstyr |

|
amlæ v.,-a |
amle, hamle |
amle, 1) drive på att og fram med arbeid, 2) skuve båten attende med årene (hamle) |
|
ammæral |
ameral |
litt for lur, litt for slu |
|
ampær |
amper |
stri, ustyren, uroleg |
|
an pron., flt. aræ |
annan |
annan; «dæ va æin an æin»: det var ein annan; «dæ va dæi aræ»: det var dei andre; også brukt om den som talar i t.d. ”dæ va værræ før ein an ein”:
det var verre for meg (i motsetning til visse andre) |
|
a-ndag m. |
annandag |
i t.d. ”andag jul”: andre juledag |
|
a-ndags-sjæiæ n.bf. |
annandags-skeidet |
kappkøyring med hest, fast skikk andre juledag |
|
an(na)kor |
annankvar |
annankvar; «annakort år»; «annakor dag» eller «ankor dag» |
|
andæbært |
andebert |
så sprengkaldt at ein ser anden sin |
|
andøvæ v.,-dæ |
andøve |
rå med, greie å handsame, t.d. om ein vil freiste å flytta store ting |
|
ankor-æin |
annankvar ein |
eigentleg «annankvar», men brukt i tydinga nokon kvar, mange, ikkje reint få; «dæ va ankor-æin som va innom på dagen min» |
|
annføtes |
andføttes |
andføttes, «liggji annføtes, slik som grisitn»: når to personar ligg i same senga, men med hovudet og føtene i kvar si lei |
|
annkrænæle |
andkræneleg |
motbydeleg. Også brukt som forsterkande tilleggsord; «annkrænæle stort»: veldig stort |
|
annlet n. |
andlet |
ansikt |
|
annlætt |
andløgd |
lattermild sprengd av lått |
|
annsam |
annsam |
travel, litt «uppkjasa» |
|
annsynes |
andsynes |
andlet til andlet |
|
annsæ v.,-a |
ense |
sanse, leggje merke til |
|
annsæmd f. el.
annsæme n. |
annsemd |
travelheit, kav og mas for å få gjort mest mogleg |
|
anntrast v., |
antrast |
bli uroleg, nervøs, oppøst, t.d i samband med kjekling, jf. «anntærert» |
|
anntønén |
andtønen |
uberekneleg, masut, vanskeleg å gjera til lags. Den som var «anntønén», kunne bli kalla
«æi anntønæ» |
|
annværpæ se v.,-varpa |
andverpe |
syte, bera seg ille, med sukk og stønn; «æit annvarp»: ei ri med dårleg humør og syting (som ein rekna med ville gå fort over) |
|
antusæld m. |
antuseld |
St. Antoniuseld, helveteseld (sjukdom) |
|
antæll - ænndå |
anten – eller |
(i nyare tid: «antæll - eller») anten - eller, eitt av to |
|
antærert |
alterert |
oppskaka, uroleg til sinns |
|
apa ette v.,-a |
apa etter |
apa etter, herme, gjera like eins |
|
apa v.,-a |
hòpa |
rygge, gå eller køyre bakover |
|
appøtikker el. apotikar m. |
apotekar |
apotekar |
|
appå |
attpå |
attpå, i tillegg, attåt; «appå te»: attpå til; sjå ”jamvælt” |
|
appåbunding m. |
attpåbunding |
attpåbinding, ny fot på gamal sokkelegg; «dæ vart appåbønde ny føhslæ» |
|
appåklatt m. |
attpåklatt |
attpåklatt, brukt om barn som vart fødd lenge etter syskena, «ettepådalt» |
|
arbæishete n. |
arbeidshete |
den varmen ein får i seg av kroppsarbeid |
|
arbæislag n. |
arbeidslag |
måte å utføre arbeid på, t.d på ein «pirkjin», «kuldrén», tuglén» eller «slafsén» måte (s.d.) |
|
arg |
arg |
sinna |
|
armæslæng m. |
armsleng |
armslag, også brukt biletleg, om å kjenne seg fri og ikkje ha for mykje som hindrar ein |
|
armørv n. |
armorv |
orv med kagg (handtaket) til høgrearmen, og med ein «arm» der det var festa eit handtak. Handtaket sat attarst og vende ned. (orvet er trestonga til ein ljå,
der ljåbladet er festa i eine enden) |
|